Jag publicerade och ägnade denna hemsida åt min17-åriga dotter som kidnappades och fängslades i januari 2007 när hon hade rest till Somalia under sin semesterresa som skulle gå till Dubai och andra gulfstater. Jag fick inte tala med henne sedan december 2006 till dagen hon återvände, den 28 mars 2007. Jag saknade henne mycket och jag kämpade dagligen för att få tillbaka henne och hennes väntade barn.
"Denna hemsida är den allra första hemsidan jag gör - och jag gör det för dig! Jag kanske inte är duktig på detta men jag vill göra det själv för att jag vill skriva till dig och om dig. Jag vill berätta om dig. Kanske du blir fri en dag och kan läsa detta. Jag vill att du ska veta att jag kämpade för dig. Att jag tänkte på dig. Varje dag. Att jag försökte göra något varje dag för att få dig hem igen.
Om du dör ska jag ta reda på vilka alla det var som gjorde dig illa. Det kan ta tid - men jag har både en mammas och en mormors tålamod och jag glömmer dig aldrig. Jag ska berätta om alla som struntade i dig och din baby när jag försökte få dem hjälpa dig och jag ska avslöja dem här på din sida. Jag ska avslöja dem hur och var jag än kan avslöja dem. Men jag ska också berätta om dem som hjälpte till, som gav mig stöd och som gjorde vad de kunde för att du skulle få komma hem till mig,
till Din Mamma"
Jag vet inte ännu vem hon är idag. Hon vet nog inte ens riktigt själv än. Hon har plötsligt blivit vuxen. Tagit ansvar för andra i mycket svåra omständigheter. Hon har sett människor misshandlas. Sett hur människor stängts in i burar. Försökt skydda småbarn från soldater. Sett mycket sådant som vi bara sett på tv.
Hon har sett människor dö. Hon trodde att hon kunde dö när som helst. Hon separerades från sin fästman när hon hjälpte en kvinna att föda och följde med henne till sjukhuset. Hon trodde att fästmannen dött eftersom ingen visste var han var. Hon sökte efter honom förtvivlat. Hon återfann honom genom att hon kände igen hans skor på polisstationen i Nairobi! Först då, efter närmare en månads ovisshet, förstod hon att han levde fortfarande.
Vi får se vem hon är och blir nu. När hon kom tillbaka och jag mötte henne på flygplatsen var hon trådtunn och andfådd, väldigt trött och såg ut att kunna kollapsa när som helst. Jag kramade henne försiktigt när hon hade landat. Vi pratade knappt under bilresan hem från Arlanda. Höll bara varandra i handen. Nu kan jag se något litet av den spralliga tjejen som åkte på semester glimta fram ibland. En del vänner och släktingar får henne skratta lite, och det är skönt att höra. Men ofta är hon bara jättetrött och vill inte tala med alla som ringer.
Nu en månad efter hemkomsten har fästmannen fortfarande inte kommit hem. Inte ens fått skicka ett brev hem, för att tala om att kunna ringa. Fia har mardrömmar. Hon vaknar upp på nätterna och talar - ibland skriker - i sömnen. En natt skrek hon högt, flera gånger: IM SWEDISH, IM SWEDISH, IM SWEDISH, IM SWEDISH.... Hon har haft panikångest attacker och flashbacks. Speciellt när hon är trött och mellan sömn och vakenhet.